torsdag 11 februari 2016

Förvirring

Och den blir tröttande faktiskt, märker det både själv och hos andra, det är tröttande nog ändå att leva i det här hetsiga tempot som många har och faktiskt inte har något annat val än det.

Vi "öppnar våra hjärtan" som han sa den förre statsministern men det drabbar oss också, blir konsekvenser som ingen räknat med.

Här i vår trevliga söderort, så väldigt vacker så att många från stan åker ut hit bara för att promenera och njuta av naturen, förskolor, skolor och pensionärer på utflykt, ungdomar som ska sporta, själv har man väl blivit lite hemmablind men det är mycket vackert, men numera tar jag inte en långpromenad ensam, det är obehagligt med pojkgäng med uppdragna luvor eller rättare sagt karlgäng och jag vill inte möta dem ensam. Ja obehagligt av vilken sort det vara må. Men tidigare har det inte varit särskilt vanligt med karlgäng här, nej de skyndar sig hem till sina stora mångmiljonervillor när de hämtat barnen. Förmodligen är väl de flesta inte farliga av dem vi ser nu heller, men det kan ju inte jag veta, de hälsar inte eller möter någons blick, kanske jag behöver en föreläsning om det, varför det är så. För samtidigt har de koll.

Och vi känner oss begränsade och lite beskurna i frihet, men ska väl inte gnälla, vi bor ju i ett fantastiskt land, lugnt och tryggt, bra ekonomi har landet, tills nu i alla fall och vacker natur. Och mycket bidrag...och en svajande sjukvård som inte hinner med längre. En ansträngd tandvård. Och förfärliga problem i skolorna och på många boenden. Och personal inom många områden går på utbildning för att hantera våldsproblematik.
Dessutom grävs och byggs det överallt, rörigt, vad jag tycker synd om de äldre, de ensamma som bor här och är så utsatta, har svårt att gå ofta. Svårt att se och höra.

Och jag säger igen, kyrkorna här bedriver fritids, förskola och en massa aktiviteter, frivilliga och uttröttad personal har obegränsat med uppgifter, för ensamkommande får inte gå i skola förrän de har en "god man" och det är det inte så många som vill bli längre, alldeles för mycket jobb och ansvar till låg ersättning. De har ju ingen annan så "gode mannen" kontaktas dygnet runt istället av "barnen" för att  få det stöd som skulle finnas på boendena men där kanske en ensam ungdom arbetar natt... och har låst in sig, klokt i sig. Och jag säger då igen att skulle inte dessa frivilliga finnas så skulle det vara fullständigt kaos i Sverige, även idrottsföreningar jobbar ideellt men det finns så mycket regler så de drabbas negativt också när de gör en insats. Hallå! Var är alla kändisar nu? Det efterlyses familjehem, fler och fler berättar att de gick in i det men redan avslutat efter kort tid, många är så naiva och tänker på så mysigt de ska ha det tillsammans, när det inte blir riktigt så ger de upp rätt snabbt.

I affären går de här gängen in raka vägen genom kassorna där kön med kunder står, inte den ingång som alla andra använder. I kassorna sitter ofta yngre flickor, de säger inget och det skulle inte jag heller göra.

På biblioteket en sorts "mötesplats" med bara en flicka bland alla karlar, hur hon nu vågade sig dit. Där kanske man skulle ha det som jag föreslår nedan.

Finns kanske inte resurser men det borde vara som första prio en utbildning i vett och etikett, sociala regler, följa med till affärer, uppförande, jämlikhet, landets lagar och regler, vi är en demokrati och vi har religionsfrihet, mycket viktigt det senare! Mycket viktigare än att de vet om det heter "en" eller "ett" i språket, det kan vi ta sen. Studiebesök på något äldreboende, se maten som serveras de gamla utan valmöjligheter, ja det finns mycket att se.

Socialsekreterare följer med till tandläkare med en och en och sitter i väntrummen, fast där är väl tid bestämd redan och inte mycket hen kan göra där. Mer hjälp behövs då där de är bland fler människor och att träna socialt hur man bör uppföra sig.

Aldrig jag säger aldrig har jag upplevt en enda av dem som sitter på marken för obehagliga, tvärtom, alltid artiga, hälsar, tackar innerligt och välsignar mig med ett leende. Mött dem t.o.m. när de varit på väg uti skogen till en tältplats, de har hälsat och inget mer med det. Det kan finnas andra upplevelser för andra, det har jag full förståelse för men tror det är undantag. Sett att det är lite annorlunda inne i stan på vissa gator, mer konkurrens, men de flesta där också är bara lugna och väntar på en gåva.

Vi har ett övermäktigt arbete i detta land. Kan med gemensamma krafter kanske fungera något så när får vi hoppas men de som gör brott ska avvisas naturligtvis. Omedelbart! Våra egna får vi väl ta hand om i fortsättningen också men fler behöver vi inte. Så är många problem lösta och det kan bli mer lugn och ro för övriga som ska integreras, de som flytt från våldsverkare ska ju inte behöva utsättas för dem här i landet på sina boenden!

Sedan är det märkligt allt tal om det fantastiska här som politiker pratar om när så många som redan varit i landet i många år och har genomgått universitetsutbildningar här i yrken där det är brist på utbildade m.m. ändå inte får anställningar, kanske p.g.a. sina utländska namn tror de själva, men samtidigt sägs att vårt land ska klara så mycket nu. Men om dessa utbildade som dessutom talar utmärkt svenska inte får jobb hur ska då de andra med mycket sämre förutsättningar få det? De som har utbildning och kan engelska borde nog söka sig till andra större EU-länder som ropar efter utbildat folk. Och konstigt bemötande får de unga som har gymnasieexamen från annat land och kommit tidigare, det är inget som duger här kan de få höra, vad ska man då säga om alla som kommit nu som aldrig gått i skola, men som vi snart ska ha ute i arbetslivet enligt naiva politiker.

Sen när man läser Patrik Lundbergs krönika i Aftonbladet så blir det svårt, ja det är säkert mycket förvirrande för dem som kommer också, men jag vidhåller att ingen ska utsättas för våld och hot på boendena av sina landsmän efter sin långa flyktväg till en demokrati. kolumnister/patriklundberg

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar