Denis Mukwege: Egentligen borde jag inte vara här

Läkaren Denis Mukwege är i Sverige för att träffa toppolitiker och besöka nyhemskonferensen. "Jag borde egentligen vara i operationssalen. Men jag är här för att komma åt roten till problemen i mitt hemland", säger han.


Nyheter
– Jag är helt star-strucked, vilken människa, säger reportern som vi möter i pingsthusets entré.
Hennes reaktion är lätt att förstå, för ett möte med den kongolesiske läkaren är en annorlunda upplevelse. Denis Mukwege är den här veckan på Sverigebesök, han ska träffa en rad politiker, hela vägen upp till statsministern, men också besöka pingströrelsens årliga Nyhemskonferens.
På frågan varför han är här inleder Mukwege med en historisk tillbakablick, till de svenska missionärspionjärerna som gav sig av till hans hemland Kongo.
– Jag beundrar dem så mycket, säger han.
– De åkte ned med livet som insats, utan dagens bekvämligheter, allt för att förmedla de goda nyheterna till människor de inte kände.
Försökte informera allmänheten
Denis Mukwege fortsätter att hylla svenska missionärer, som på 1800-talet försökte berätta för omvärlden om kung Leopolds skräckvälde i Kongo.
– Då fanns inga telefoner eller datorer. I dag har vi allt som behövs för att kommunicera. Trots det lyckas vi inte få ut budskapet om vad som händer, säger han om Kongos nuvarande elände.
Han berättar om hur människor dödas vecka ut och vecka in. Själv har han i flera års tid ägnat sig åt att hjälpa kvinnor som blir våldtagna. Mukwege berättar att det nu har gått så långt att man våldtar barn. Han har själv vårdat barn under fem år, den yngsta han tagit hand om var sex månader.
– Kan du förstå hur sorgligt det här är? säger han.
Utsattes för mordförsök 2013
I dag lever Denis Mukwege mitt i allt detta. Han berättar att hans liv har förändrats mycket efter mordförsöket på honom år 2012 i hans hem, där en av hans anställda dödades. Han åkte då till Sverige för att vila upp sig några månader, och hade sedan allvarliga planer på att inte återvända.
Men när kvinnorna i området där han är verksam hörde talas om det började de sälja frukt för att kunna betala hans flygbiljett tillbaka. Pengarna var egentligen inte problemet.
– Men det berörde mig, det här är kvinnor som nästan inte äger någonting, som var villiga att sälja allt de ägde. Så jag återvände, berättar Denis Mukwege.
Numera bor han och familjen av säkerhetsskäl på sjukhuset, tillsammans med patienterna.
Vill stoppa konfliktmineraler
Denis Mukwege sticker inte under stol med att han är i Sverige för att bedriva lobbyarbete kring konfliktmineraler. Det är ett ämne han hela tiden återkommer till, och ska ta upp med Sveriges toppolitiker.
– Mitt budskap till dem är enkelt. Jag borde egentligen vara i operationssalen och ta hand om mina patienter, inte vara här och prata med dem. Jag borde vara i Kongo och ta hand om kvinnor som föder barn, inte vårda dem efter att de har blivit våldtagna, säger han.
– Men jag är här för att komma åt roten till hela problemet. Och det handlar om mineraler.
”Ge stöd till den här lagen”
Konflikten i Kongo har, enligt Mukwege, att göra med natur­resurser. Sätter omvärlden stopp för rebeller och banditer att utvinna dessa resurser, sätter man också stopp för konflikten. Ett sätt är att förbjuda import av konfliktmineraler, som bland annat används i datorer och mobiltelefoner. EU-parlamentet har nyligen röstat ja till en ny lagstiftning som ska få bort konfliktmineralerna ur systemet. Nu krävs det att alla EU:s medlemsländer, via kommissionen, också säger ja.
– Ge stöd till den här lagen, vädjar Mukwege till Sveriges regering.
– Vapen har ett pris. De här grupperna kan inte få dem utan pengar.

Denis Mukwege

Föddes i nuvarande östra Kongo-Kinshasa 1955 och utbildade sig till läkare i Burundi.
På 1980-talet blev han chefläkare på missionssjukhuset i Lemera i hemlandet.
Under 1990- talets krig anfölls sjukhuset och han flydde med familjen till Kenya.
Han återvände 1999 för att starta Panzisjukhuset i Bukavu där han sedan arbetat för att hjälpa otaliga våldtäktsoffer från kriget i området.
Har fått flera pris för sitt arbete, däribland EU:s Sacharovpris för tankefrihet och FN:s pris för mänskliga
rättigheter.